Den härliga hösten är äntligen här. Jag gillar hösten, väldigt mycket. Dock för den med sig mycket tankar, funderingar, känslor, även kallat hjärnspöken. Dom ställer till det för mig. Det finns så mycket gråt som bara vill ur mig. Det finns så många drömmar som vill uppfyllas. Så mycket lycka och så mycket glädje. Men hela tiden den där rädslan och känslan av misslyckande. Det vilsna som äter upp mig.
Jag försöker njuta av musik, sol, friska vindar, skratt, kärlek, vänner. Men ändå så spökar mina hjärnspöken. Jag ligger på gränsen och vet ej om jag ska skratta eller gråta.
Just nu finns det så mycket känslor inom mig. Känslor jag stängt inne, förträngt. Dom vill ut på en och samma gång.
Tankar som ältas, som äter upp mig.
Jag tar en dag i taget. Andas djupa andetag. Låter mig själv få känna.
Jag följer med mina spöken i berg och dalbanan.
Jag låter mig få känna. Jag tror jag behöver det.
Jag låter min kärlek få hålla om mig, kanske hanns livsglädje, kärlek och leende smittar av sig!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar