Och jag håller mig i soffan hela dagen! Trött,rastlös,ångest! You name it! Jag håller på att krypa ur mitt skinn. När jag är omgiven av mina fina vänner, får skratta, ventilera, då mår jag som bäst.
Sen sätter jag mig på tåget åker "hem" och genast kommer paniken, ångesten.
Som ni förstår så är det som en jävla berg och dalbana!
Jag mår bra! Känner mig glad! Har min loppa som förgyller min tillvaro, mina vänner, min familj. Men ändå så är det den här "panik" känslan som inte vill lämna mig. Den bara kommer när jag minst anar det och golvar mig!Jag vill bara springa och aldrig vända om!
Känslor som man inte vill känna. Eller som man vill känna!?Vet inte var man ska göra av dom!
Är det bra eller dåliga!?Magkänslan jublar men ändå så kommer tårarna!
Sen det här med"hem" jag kämpar varje dag med att känna mig tillfreds med "hem" men det blir inte bättre. Jag slits itu och helt ärligt så vill jag bara skrika lungorna ur mig!
Idag är en dag då jag låter tårarna komma,just därför håller jag mig i soffan HELA dagen. Tänker att det är en ny dag imorgon!
Och mina kära vänner ni behöver ej va oroliga jag behöver bara få gråta lite!! :))
Puss å kram till fina Rosanna:)
SvaraRadera